Eftersom det aldrig finns några foton, bilder vid starten av mitt måleri, så låter jag färgen välja mig. Istället för tvärtom. Som ett omedvetet, kanske högst medvetet, sug.
Just nu väljer mörka färger mig. Djup blå, kornblå, svart, ockra som tillsammans blir grön. Det gör mig såklart nyfiken. Inom yogan harmonerar färger för våra olika chakran, grönt för hjärtats fjärde anatatha chakra, blått för kommunikation, vishuddi chakra, orange för kreativitet och njutning vid höfterna. Men det finns ju olika traditioner, olika filosofier och studier hur färger påverkar oss.
Den blå färgen står för trygghet, lugn, ansvar och tillit. Jag uppfattar den ofta som kall och stel. Och nyanser av blått tycker jag oftast inte om. Ändå väljer den mig nu. Och när jag reflekterar över vad som pågår i livet runtomkring, så kan jag förstå. Man får det man behöver. Likaså står grönt för lugn, hälsa, kraft. Vi förknippar den ofta med förnyelse, tillväxt. Men jag kan själv associera den med gift, illamående och gräs. Nyanser av grön kan vara rätt trist och unken.
Rosa är väl min signaturfärg kanske, jag har svårt att låta bli rosa. Historiskt sett så är rosa en manlig färg, vi kanske mer förknippar den som feminin nu. Den står för läkande, kreativitet, glädje och passion. Jag blir glad av rosa.
Som den humörsmänniska, känslomänniska jag är kommer färgerna ständigt att variera på duken. Jag kommer aldrig landa i ett fack. “Hon målar bara rosa blommor…” Och det kan ju upplevas spretigt. Ibland är det starkt figurativt och ibland mer abstrakt. Allt måste vara välkommet. Likaså att få drösa i mysbrallor och otvättat hår, som att få piffa upp sig med snajdigt blankt och styling. Tryck inte in i fack där du inte passar in, se till att hela du är välkommen. Precis som du är.
