I blandningen av motstånd, rädsla och viljan att dra in kroppen i sitt skal frågar jag mig alltid varför vill jag visa min konst?! Kan man inte bara måla och samla på hög. Jo, det kan man förstås. Men nyfikenheten i hur konsten tas emot, hur den berör, är större. Och min konst vill visa upp sig. Den pratar så tydligt till mig och tycker att den är jätteviktig, som den pråligaste påfågel och glittrigaste diva. Den har så mycket att säga. Kaninerna är superpepp, blommorna sträcker sig, katterna åmar sig, kvinnorna rätar på ryggen och hästarna spetsar öronen. De vill ha strålkastarljus och blickar.
Det är inte jag. Kan jag säga så? Viljan att synas och ändå inte, som ett alterego. Man kan ju hänga upp konsten och sen gömma sig. Det vill jag ibland. Sätta upp en mikrofon i smyg så jag får höra vad som sägs. Men jag älskar också mötena som konsten ger. Att få prata konst, färger, motiv, känslor är det roligaste jag vet. (På delad andraplats med att undervisa yoga) På förstaplats är alltid skapandet. Den här bergochdalbanan mellan att vara i skapande, enstöring och introvert som få, förmånen och lyxen att få ställa ut och visa konsten, ta emot kommentarer och bemöta åsikter och sen dra sig tillbaka, smälta, rota ner igen är anledningen till att jag älskar mitt konstnärsskap. Och jag måste, måste få göra det här. Lika essentiellt som att andas.
Det är lite kortare och snabbare förlopp, men skapandet av yogaklasser och att få ses gemensamt på yogamattan är exakt samma upplevelse.
Att få beröra det som liksom inte går att ta på. Lagren innanför och utanför huden. Svårt att förklara, svårt att mäta, svårt att förmedla exakt hur viktigt det är för välmående. Men så så näringsrikt.
