jag lutade mig bakåt idag, lyfte blicken från staffliet, och satt händerna bakom mig, där brukar jag känna mjuk päls. Hon brukar bli skrämd och förnärmad, fast hon så gärna vill ligga nära och vet att det slutar alltid såhär.
i början av året skrev jag i mitt loveletter att jag visste att det här året skulle bli utmanande. Jag visste inte att det skulle komma så snabbt bara. Mina två allra närmaste själar lämnade samma år. Min vackra fina mormor och mitt lurviga lilla bus Flisan. Min ateljekompis som alltid låg så nära hon kunde, min yogakompis som alltid villa vara med och pussa när hon kom åt, min soffkompis som värmde sig på min mage och hon som lyssnade på pladdret på promenaderna.
Hon blev 12 år och 8 månader, när vi somnade in henne dagarna innan midsommar. Det är väldigt gammalt för Cavalier King Charles och det speglar hur tillfreds och frisk hon var. Hon var så nöjd.
Sorg är en förlamande känsla men också väldigt kraftfull. Den rör sig i vågor och jag har lärt mig att röra den igenom mig. Att inte få panik över hur ont det gör, hur kraftfullt det blir, hur högljudd den blir. Och sen tomt, rent, lite lättare. Fortfarande. Sorg pågår. Kanske är rädslan för hur ont det gör, kommer göra, en del av förspelet. För båda mina saknade själar.
Det är en lyx att få leva med åldrande, även om det inte alltid känns så. Den största förundran och respekten för kroppens vilja att leva, reparera, anpassa. Hur den sparar energi. Blir ointresserad. Hur den vet. Den vet hur man åldras och dör. Men det är den mest levande och vitala versionen man minns, är det inte så?
Hon visste precis. Hon var så trött, så klar. De sista försiktiga pussarna som slickade tårarna på samma sätt som de sista tryckningarna av handen. En avslut som är både tungt och ljust på samma gång.
Det är svårt att dela med sig av sorg, men jag tror att vi behöver det. Jag tror också att det är viktigt att man har grepp om den, att inte sprida den förrän man vet hur den känns i sin kropp. Jag har en inre bild av att det liksom har börjat växa upp nytt ur sorgen, som nya blommor på våren. Jorden är fortfarande sårig och blöt, känslig, men det kommer nytt liv och nya späda rötter börjar växa runt det onda. För mig är det mer så, än ett sår som får ett ärr.
Det är i de små sakerna Flisan kommer upp. När det dyker upp pälsstrån i färgen på duken. När jag tittar upp på soffryggen där jag sitter och målar, där hon brukade sticka upp huvudet för att kolla att jag var kvar. Hon blev så kränkt av att bli lämnad, det var så dålig stil, tyckte hon. När vi tappar pärlsocker från bullen på mattan och hon inte är där och snufsar upp dem. Hennes högljudda suckar. Hur hon mejade ner soffkuddarna. Hur hon alltid väntade när vi inte var hemma, flyttade stolen och tittade ut. När jag skär falukorv och inte vet vem som ska äta ändarna nu.
Sorg gör en väldigt väldigt trött, tyngd och tung. Men också väldigt väldigt glasklar. Man får mindre tålamod med skitsnack, mindre sympati när folk beter sig grisigt. Mindre intresse för blurr. Man får det där uppvaknandet att det är nu det pågår. Livet. Ingen kommer ge dig det du längtar efter om du inte riktar och tar fart. Men bara om vi vågar kliva in i sorgen, tror jag, låta pulsen sjunka och dras med neråt. Lägga sig ner och låta det vara grumligt.
