Jag har målat hela mitt liv. Ritat. Färglagt. Uttryckt mig genom färg, oavsett om det är hårfärg, klädfärg, målat om grejer, målat min cykel polkagrisrandig, inredning, dekoration och jobb på måleri. Måleriet är mitt sätt att expandera, att connecta framförallt med mig själv. Ibland blir det lyckosamt ibland inte. Experimenterat med kol, akvarell, tusch, pastell, olja och akryl. Nyfiket testat sätt att använda medium på olika sätt med olika verktyg. Jag brukar säga att jag hanterar akryl på samma sätt som jag hanterade akvarell, bara att processen att jobba med ljus passar mig bättre än att jobba med laveringar för att jobba upp mörker. Men akrylen är mer tillåtande mot mina behov att får smeta med fingrarna, att få gå på rått och vilt.
När jag tog klivet att våga visa mer av min konst så kändes det ganska naket men också självklart. Det var inte mitt att hålla hemligt. Som något som bara skulle passera. Jag tänkte inte så mycket på vad som skulle komma ut eller hur det skulle tas emot. Sen går det i vågor, när konsten tar plats och möter nya ögon. Barn, vuxna, familj, vänner. Då känner jag mig plötsligt ansvarig. Även om det liksom är som det är.
Jag jämför inte min konst med andras och tycker inte att det är jobbigt att vara med på samlingsutställning t.ex. Jag kan inte måla som någon annan och ingen annan har målat mina målningar. Jag kan däremot bli väldigt imponerad och fascinerad av andras konst och skapande och känna att “jag önskar att jag hade det uttrycket eller den förmågan”.
När jag fick frågan om att ställa ut min konst i de lokala kyrkorna under sommaren så tackade jag ja, och det var inget konstigt med det. Det är fint att få ställa ut på hemmaplan och kyrkor är vackra och mäktiga. Nyfiken på hur målningarna skulle kännas där, färger, storlek. Och såklart att få möta nya ögon. Och kanske konstnärskollegor.
Ganska snabbt kände jag sen hur det började skava i mitt måleri. Som en blockering. En begränsning från mitt undermedvetna att jag började censurera bilderna som trädde fram. Och ju mer jag censurerade desto vildare och mer utmanande blev mina inre bilder och vad jag “såg” på dukarna. Jag har inte direkt någon relation med kyrkor och religion, men som många andra gick jag på söndagsskola, konfirmerades och vi gifte oss i kyrkan. Och det finns en känsla av att tillrättalägga, att begränsa och lägga band på. Och det här är ju bara min egen upplevelse och ingen sanning. Att man inte får tappa kontrollen och måste behärska sig. Att man måste bete sig lagom. Mina känslor har aldrig varit lagom utan kommer som en flodvåg. Den övermäktiga känslan av kärlek med hjärtat svällande i bröstet som kom fram som tårar när vi gick altargången för att gifta oss eller när sorgen var så förlamande att benen vek sig när jag sa adjö till min morfar. Lite för mycket och lite för obekvämt. När något eller någon utger sig för att vara tillåtande, omfamnande, kärleksfullt, men bara villkorat. Känsla av skam kanske?
Jag har många målningar på lager som jag kan plocka fram och visa upp så jag behöver inte skapa för att ha målningar till kyrkan. Men måleriet pågår hela tiden och jag tar inte semester från målandet. Och de nya målningarna får passera och ut på duken. Mina kvinnor som ofta dyker upp när jag blir en fegis, osäker och rädd. Dömer mig själv och är för kritisk. Då tar de plats, med eller utan kläder, med eller utan ansikte. Självsäkra. Stadiga. Som skyddsänglar. Som systrar och bästa kompisar. Lekkompisar. Som den där kompisen som får en att våga lite mer, som drar ur en ur sitt skal.
Jag behövde avskärma mig från yttre brus för att vara stadig i de målningar som kom ut. Hantera tankar som “vem skulle nånsin vilja ställa ut det här, eller vem skulle nånsin vilja ha de här hemma” Ingen aning, och det kanske inte ens blir så. De kanske aldrig får möta nya ögon. De kanske hinner passera. Eller så blir det en hel serie som jag kanske, kanske visar en dag. Tänker att det här är ett “tillåtande rum” och låter de här två passera.
Kanske ses vi i Vena kyrka 14 – 16/8 och ser vad som är redo att stå stadigt.
