Kan också betyda att ta ett steg tillbaka, att show up för sig själv och sina behov. De senaste veckorna har jag haft en känsla av “proppfull”. Inte bara för att jul och nyårsledighet har varit en massa härligt att äta. En känslomässig och mental känsla av att vara proppmätt. Mina marginaler har varit små och mitt attention span superkort. Jag har tagit väldigt illa vid mig av händelser, hur personer har betett sig och inte vetat om det är en rimlig känsla eller om det betyder att jag själv inte riktigt är i balans.
Jag är en högkänslig introvert extrovert. Min förklaring; jag är som en svamp för andras känslor och energier, behöver extremt mycket ensamtid och återhämtning men gillar att stå i centrum och har inte så stort problem med att ta plats =) Storhelger är jättehärliga och vi har haft fina dagar, men när det är roligt och härligt är det också lätt att ta av sina resurser lite för mycket, och de kanske inte är så höga från start, så när det är dags att komma tillbaka till vardagssnurr så har inget fyllts på. Det är torrt, och proppfullt på samma gång.
Jag har känt mig mätt på andras åsikter. Känt att jag ställer upp på villkor jag inte själv valt. När man sätter situationer under lupp blir man ibland överraskad över vad man ser. Vad man egentligen belastar sin hjärna med.
Att ta ett steg tillbaka, att göra en reset, har varit helt nödvändigt den här veckan. Och jag vet inte om jag är klar än, det är motvilligt jag sticker ut huvudet ur skalet. Jag har längtat efter att mina tankar ska gå lite långsammare, att mina flow ska bli längre. Och som vanligt går det genom kroppen, med yoga som redskap. Jag längtade efter en reset, en omstart. Behöver tillgång till kreativitet och nyfikenhet.
Skala av intryck, begränsa och samtidigt fylla med härligheter och substans. Min reset kommer i början vara sockerfri, och då menar jag halvfabrikat/godis, tillåter första veckan hembakat, honung i teet, frukt tex. Inte för att jag vill dra ner, utan för att jag märker rastlösheten och hur tankarna spinner iväg, humöret blir inte så skönt av socker just nu. Flyttade sociala medier apparna långt bak i telefonen. En vecka paus, som kommer bli längre. När man klivit ur är det ofta motigt att kliva in. Samtidigt som jag har många kollegor, vänner och får mycket inspiration. Också min största kommunikationskanal till yoga och konstföljare. Men ingen kommer show up för mig, om jag inte gör det själv. Bestämde tid för att kolla mail, en gång om dagen. Inga notiser på snapchat. Mobilen på konstant stör ej. Rörelse i form av inåtvänd träning, längre meditationer, yinyoga, lymfyoga. Promenader utan nåt i öronen. Sökt solljus och luft.
Letat sånt som gör mig glad. Låtit färgerna vara lätta, låta pensel och färg tysta tankarna och låta det som vill komma ut komma ut. De nyfikna långa öronen stack upp och den nyfikna lilla kaninen, med sin ännu mer nyfikna kompis har gjort mig glad och vi har umgåtts i lagren av nyanser och färg. “Curiosity”
Begränsa nyheter är en stor frihet för mig. Jag tittar aldrig på Nyhetsmorgon, läser nyheter max en gång om dagen, under min period av återhämtning läser jag inte alls. Man nås av det man behöver ändå. Och min regel är; inga nyheter innan lunch. Jag är lite för mottaglig på morgonen. Min morgonritual blir ännu viktigare, och att få börja dagen med att tömma, att flödesskriva på morgonen gör hjärnan mindre geggig. Jag ser till att ha gott om tid för att väcka kroppen på morgonen, mjuka inkännande rörelser. För mig är det essentiellt att få vakna tillsammans med kroppen på mitt sätt. Intuitivt. Kärleksfullt. De första dagarna är det en rastlös kropp, som tycker att fem minuter är en evighet, som helst skulle vilja springa ifrån känslan som kryper i kroppen. Hjärnan letar en ursäkt, nåt snabbare, tänker att det inte duger, inte räknas om det inte går fort eller gör mig svettig. Men att känna mitt eget andetag, närvaron i kroppen, krama musklerna och dra uppmärksamheten ner i cellerna gång på gång är enda sättet att söka långsamhet. Att få tankarna att gå långsammare, mer luft och space emellan.
Show up är flera lager. Innebörd så individuell. Beroende på var man är just nu, vad som händer i livet. Ibland är show up mitt mantra för att våga sända ut min konst, att våga skicka ut mig själv som yogalärare, att ställa mig i centrum. Ibland handlar inte show up om mig, utan om den som tar emot. Ibland show up för att någon annan behöver dig. Ibland är show up modet. Ibland är show up disciplinen. Ibland show up, för det finns ingen annan väg att gå.
Sakta känner jag nyfikenheten och lusten komma tillbaka. Nyfikenheten på att lära mig nya saker, tålamod att vänta in mina målningar, intuitiva känslan av vad kroppen behöver inte bara den snabba kicken som hjärnan söker. En mer grundad känsla; äkta och tillitsfull.
Jag hittade en liten flaska rosé som vi köpte med oss från Paris. Det känns som det var fem år sedan, men bara några månader. Jag blev glad av påminnelsen. Påminnelsen om att våra vildaste drömmar kan slå in, om vi vågar show up. För oss själva först och för att när tillfället kommer så är du redo att säga JA!
