Morgnar är sköra. Åtminstone för mig.
Under ett antal år har jag övat in min morgonritual, och jag älskar den. Och tillräckligt trygg i den för att låta den vara lite lös emellanåt och att även utvidga och ta bort det som inte längre finns behov av. För livet förändras ju, att inte tänka att nu ska det se ut så här alltid, alltid.
Det svåra är ju alltid att komma upp, ändå… I sommar har vi legat väldigt länge i sängen, pratat, lyssnat på bok, läst. Njutit av att inte ha en tid att passa.
Men vetskapen om att det finns tid att vakna i lugn och ro gör det lite lättare att ta klivet ur sängen.
Väl uppe, så möts man av den gladaste lille hund. Hon sover numera i egen säng, nedanför vår, som en bebis. Hennes glädje och energi på morgonen är väldigt smittsam. Så eftersom vi har trädgård börjar jag med att släppa ut henne och går själv ut, barfota. På vintern möter tårna den frostbitna trallen och på sommaren mjuka och lena steg mot rosenrabatten. Drar in doften av ros och klar morgonluft.
Kokar vatten som jag blandar med kallt för drickljummet, ett stort glas av citronvatten eller örtte. Som att väcka kroppen inifrån, skölja igenom cellerna liksom. Torrborstar och tar en varm dusch. Vaknar alltid stel som en pinne kring axlar och nacke så jag behöver värme, står där en stund och mjuknar. Doft i någon form, kräm/olja och läppstift. Med en mjuk blick i spegeln, mjukheten i läpparna, färgen som väcker.
På sommaren byts duschen ofta ut mot ett dopp i sjön. Älskar när det skiftet kommer, nånstans i maj och brukar hålla i dig till slutet av september. Jag brukar sluta när jag instinktivt inte vill doppa huvudet längre. Gillar inte hur kylan stannar av kring halsen.
Vet att hon väntar på mig, min yogamatta. Ibland några andetag, ibland rörelser blandat med stillhet. Kan man kalla det yoga om det inte ingår klassiska positioner? Jo, för mig är det yoga. Att lyssna, känna, vilka behov, delar av kroppen som längtar, vill sträcka ut, gunga, masseras. Där det längtar efter mer längd. Morgnar är sköra, balansen mellan att begära och fråga under närvaro. Och ibland, solhälsningar eller flossing. Det är så väldigt stor skillnad på var i perioden kroppen är.
Den här ritualen går på rutin, det är lätt att den blir check, check, check…Och ibland får det vara så. Men de små sakerna som för mig skiftar från att göra den, till att ta emot den är den feminina viben. Att det inte hela tiden kommer ifrån huvudet, att kroppen och sinnen guidar. Kylan mot fötterna som en beröring, doften från rosen, ibland plocka in den, värmen i duschen, läppstiften för mjuk beröring och färg. För jag är såååå bra på att göra, köra på, kötta på. Och därmed köra över mig själv. Blir hård, både fysiskt och själsligt. Oresonlig och oförstående.
De här små detaljerna, det feminina, plockar mig tillbaka. Låter mig mjukna. Därifrån kommer lusten, kreativiteten och närvaron. Det feminina och maskulina har inte med kön att göra, inte manligt eller kvinnligt. Det är energin. Den är grunden på mina yogaklasser, grunden i konsten. Ingen av dem är bättre eller sämre. Tänker att vi har olika mycket av dem i vår stamina. Från början, eller lär oss?
