Det drar ihop sig inför utställning i Stockholm. Jag har längtat samtidigt som jag är pirrig, och lite skiträdd. För att köra själv ut till Täby, tillbaka in i stan, att inte känna någon. Samtidigt har det varit deadline för att söka till en del jurybedömda utställningar, och det är alltid med blandade känslor. Jag har blivit refuserad till samtliga jag sökt det här året, och även om jag inte känner att det spelar nån roll, så kommer en gnutta tvivel. Och jag känner hur jag krymper. Målningarna blir stela, de börjar bli försiktiga.
Att vända den känslan och stunden, att vända hem in i kroppen. För rädslan sitter i huvudet och fortplantar sig genom kroppen. På andra sidan i kroppen skuttar lilla Malin, som wohooar och känner “vilken jäkla grej!” Så redo för detta!
Den sista målningen som jag vill få färdig känns platt, grå, trött. Så jag blandar min gladaste färg, den jag älskar just nu och tänker “fuck it” jag tar inte med den målningen. Jag måste få leka. Och så fort jag tänker den tanken “jag måste inte ta med den” så släpper det. För när jag låser mig och tänker att det här är nog nåt som passar hemma hos nån, så är det kört. Där går min kreativa gudinna och stoppar öronproppar i öronen och drar ögonmasken för ögonen och suckande drar sin sammetscape över huvudet. “Kom tillbaka när du är redo” suckar hon.
Så jag blandar min gladaste färg, älskar den rosabruna nyansen och sveper över målningen. In med gröna toner, ljusa, glada, splashar på hästen och då tänds gnistan innanför bröstet. Och den kreativa gudinnan kikar under ögonmasken och fnissar.
Jag kommer snurra de här tankarna och processerna fler gånger innan det är dags att lasta in i bilen och dra mot Stockholm. Men så fort målningarna är på plats så vet jag, det handlar inte om mig.
Önskar dig en lekfull helg!
