En aning omtumlad, proppmätt men stolt över äventyret att få visa konsten i Paris. Tre intensiva dagar men där vi alla kände oss nöjda och fick en lagom dos av fransk mat, franska språket och storstadsatmosfär. Jag tänker att det inte är så dumt att ta städer och turista i små bitar. Även om vi dessutom var i Paris under lågsäsong var det ganska mycket turister.
Vi landade till 22 grader och klarblå himmel och fick den där härliga känslan av europeisk sensommar. Man känner sig ju alltid helt lost när man landar på stora flygplatser eller tågstationer och hinner bli lite lagom trötta innan vi äntligen hittade vår uber och kunde slappna av. Ett mysigt litet hotell ungefär 15 min bilresa från Louvren. Lite lugnare men ändå rörelse. Snabb incheckning och gick sen ut och njöt av uteservering. Man åker väl inte till Frankrike utan att någon gång testa att äta sniglar, så vi bockade av den direkt. Ingen favorit, men inte så illa heller. Ganska jordig smak, svampig konsistens. Resdagar gör en ju inte jättepigg och vi var rätt trötta eftersom vi startade resan hemifrån 03.00. Långsamt strosande och slöande.
Att resa med stora barn är så otroligt smidigt och kul. Det blir en skön rytm att anpassa sig efter. Framförallt när man inte har några tider att passa. Vernissagen var kl 19.00, så vi hade en helt obokad dag där vi hade bestämt oss för att strosa och suga åt oss sevärdheterna i Paris. De där man behöver ha sett; Louvren, Eiffeltornet, Triumfbågen, Champs Elysee, Seine. Sovmorgon följt av croissant och en latte. och sen mot turiststråken. Vi hade inte ens planerat att ta en tur inne på Louvren. Eftersom det var min yngsta sons första gång i Paris så prioriterade vi stadspromenad hellre än kö och timmars promenerande inne på Louvren. Det får bli en annan gång. Köerna in till museet är också de sjukaste jag sett, värre än Ullareds mest besökta dag.
Omkring 20 000 steg med småpausande, fotande, vilande, ätande. Älskar Paris. Arkitekturen, de utsmyckade små balkongerna, lugnare tempo än i Stockholm. Inte så flörtigt väder, men bara lite regn och vi var rätt nöjda när vi kom tillbaka till hotellet. Middag, sova och sen göra oss klara för vernissage. Jonas och jag var i Paris när vi tågluffade 2000 och att uppleva staden igen i vuxen ålder var så himla häftigt. Då var vi i Paris i slutet av vår luff och var så himla trötta, typ inga pengar kvar och var så mätta på att gå och titta i städer. Då hade man endast Lonely Planet som guide (en asfet bok) och allt var ganska krångligt. Det är så mycket smidigare nu med Google maps och Uber, hotellappar mm. Kanske blir man lite bekväm, men hellre bekvämt än krångligt tack. Det vore ju en fördel att kunna franska också. Lite roligare. Jag förstår text ganska bra, men inte prat och kan inte heller prata. Jag försökte nån fras med taxichauffören, som sa att jag låter alldeles för glad, man måste vara mer sur och hålla igen. “Du sjunger”, sa han. Svårt att vara sur i Paris.
Så äntligen vernissage och öppnandet av ART Fair på Carrousel du Louvre, som ligger under Louvren om jag fattade rätt. Glaspyramiden uppochned. Syftet med hela resan.
Det här är en årlig konstmässa där det kommer gallerier från hela världen. Måleri, skulpturer, konst i olika material och fotokonst. Man måste vara representerad av ett galleri för att få ställa ut här. Galet många gallerier, galet många konstnärer och många många besökare. En så otroligt märklig känsla att se min konst hänga där. Jag hade ju skickat dem för flera månader sen, och jag blev så glad att se dem. De kändes helt rätt och hade fått så fin plats. Spotlight från gången. Svåra att missa.
Jag är jättestolt över att ha deltagit, tagit modet och chansat på det här galleriet. Jag tyckte ändå att jag hade kollat upp galleriet, fått rekommendation och att det kändes bra i mailkonversationer. Och det är ju så med förväntningar, antingen så blir det precis som man tänkt, eller så blir det bättre eller sämre. Det blir ju sällan exakt som man tänkt…
Förväntningarna på den här utställningen var att få känna på europeiska konstvärlden, moderna konstmarknaden, träffa konstnärer, kanske knyta kontakter. Med så mycket konst finns liksom ingen förväntan på försäljning, det blir en bonus. Och just nu vet jag inte om jag sålt någon av dem.
Jag hade en förväntan om att bli välkomnad till galleriet, presenterad för de andra konstnärerna som också ställde ut. Och här kommer väl gruset i resan. Galleristen var inte som jag hade förväntat mig. Den tonen och proffsiga bemötandet som jag upplevt i mailkonversationer fanns inte. Han var inte intresserad av att prata med konstnärerna. Jättesvår att få kontakt med, undvikande. Några av oss konstnärer var på plats och vi hade nog förväntat oss en skål, ett välkomnande “kul att ni är här”. Inget sånt. Det var ganska uppenbart att han mest var intresserrad av att få bilder för sin marknadsföring, noll intresse av konstnärerna. Har du blivit kontaktad av PAKS Gallery eller funderar på att ställa ut med dem så hör gärna av dig till mig för mer ingående information. Jag har haft tur att få jobba tillsammans med professionella och härliga gallerister och så här ska de inte vara.
Jag började tvivla lite på den här konstmässan. Det kanske inte är en “riktig” konstmässa med seriösa gallerier? Det kanske inte kommer vara viktigt på mitt CV? Känslan av att vara en lite sill i ett hav av hajar. Eller är det så här man jobbar med konstnärer i Europa. Är det ett europeiskt sätt att sälja konst? Jag blev otroligt glad när jag fick se bekant glaskonst och såg att Robert Odelgaard från Öland var på plats. Då är det i alla fall ingen bluffmässa och efter samtal med andra konstnärer så lättade känslan av att det var mig det var fel på. Känslan av att missbedöma en person är så konstig. Man känner sig lurad.
Konsten fick så fina kommentarer och jag åkte absolut hem med positiv känsla och känslan av att konsten håller, även utomlands. Det finns en livefilmning på instagram om du vill kika mer och även se mer av de andra konstnärerna som deltog.
Några dagar utåt och att få landa hemma och krypa tillbaka i sitt skal och smälta intryck och upplevelser. Så så fint att få rulla ut yogamattan med deltagarna som alltid på måndagarna, tillåta trötthet och mörker. För sen är det full rulle den här veckan inför Konstrundan i Hultsfreds kommun där jag kommer ha min ateljé öppen lör-sön 12-17. Det är två år sedan sist och det var väldigt mysigt att få välkomna besökare med upplyst trädgård, levande ljus och gulnande löv.
Tack, tack, tack för den här resan och upplevelsen. Jag kommer absolut att resa till Paris igen!
