Några nätter i Stockholm. Ett dygn med cityhäng, butiker, glass, sol och strosa, titta på folk med mina grabbar innan de åker hem på sommarjobb. Jonas jobbar med Moutife och jag jobbar på mitt. Texter till augustis workbook, catching up med kurs och fyller på med inspiration för måleri och yoga.
Att ha lyxen att få besöka en yogastudio och ta en yogaklass när vi ändå är i en stad där utbudet är enormt, och där det oftast finns möjlighet till drop in så bokade vi en klass på AYÄM – studio. När man rör sig i yogakretsar, communityn, yogainspiration är det svårt att inte stöta på KAP – Kundalini Activating Process. Kundalini beskrivs som livsenergi, som prana eller chi. KAP är ett sätt att aktivera kundalini, som en energibehandling, rensar blockeringar, skapar nya banor, släpper gamla mönster. Som att putsa på intuitionen och strålglansen. Så jag passade på att boka en klass. Helt utan förväntningar, men ändå med lite pirr. Jag har haft starka upplevelser i min kropp på yogaklasser, men också trygg i min kropp. Den har mycket som den bär på.
Jag kan bara ge min upplevelse av KAP. Två trygga, proffsiga KAP facilitators, Klara och Henric, som skapade trygg stämning i rummet. (Det kallas Facilitator och inte lärare/instruktör eftersom personen är mer som ett stöd) Vi var kanske 14 stycken och de var noga med att vi som har relation med varandra ligger långt ifrån. Ganska tätt med mattor och många som provar för första gången. Vi fick information, bakgrund och upplevelser av vad som kan hända, hur det kan kännas på KAP. Tryggheten i att allt som händer är ok, utom att lämna sin yogamatta eller öppna ögonen. De visar en kort demo med tre deltagare och en facilitator, där kroppar liksom rörde sig spasmiskt. Facilitatorerna rör vid chakrapunkterna, rör inte alls, gör rörelser runt kroppen, som trolleri. En kort paus för toa och sen startade vår klass.
Rummet släcktes ner helt och musik började pumpa ur högtalarna. Högt som på club, tung bas, musik som min kropp älskar. Ögonen helt slutna hela tiden. Dunsar runtomkring mig, känsloreaktioner, skrik, gråt och så fortsätter det. Ibland hör jag det ibland inte. Min kropp ligger som fastklistrad, blytung, omöjligt att med vilja röra mig. Huvudet tippar lite till sidan, små vridningar. Ilningar och pirrningar i kroppen. Ofrivilliga små crunches. Tårar som går över i den där avgrundsdjupa gråten, där det gamla ligger som dy på botten. Bubblande fnitter, skratt. Ibland känner jag händerna från facilitatorerna, magen, tinningarna, foten. Kroppens respons, som om den vill stryka sig emot, ta emot. Som om kroppen suger åt sig all energi i rummet, känslan av att laddas. Hjärnan som flera gånger säger “nu måste du ändra ställning” men det går inte, fastklistrad. Många fler upplevelser som är svåra att sätta ord på. Känslan efteråt, lätthet, bubblig, fnissig. Frusen i det typ 40-gradiga lilla rummet. Efteråt blir allting blir lugnt. Den som vill får dela sina upplevelser i en cirkel. Jag har svårt att formulera och behåller känslan inuti. Klassen pågår i en timme, men känns som en hel kväll och tio minuter på samma gång.
Totalt unika upplevelser hos oss alla. Och fint att få vara i den bubblan och bli omhändertagen av Klara och Henric. Utrymme i entrén för att kort dela hur det kändes, bara bli hållen lite till. Vet att alla upplevelser är precis så som de ska vara. Nyfiken på mer. Absolut igen.
(Omslagsfoto Unsplash photo, övriga foton @duo_KAP
