Någon gång där för 20 år sedan så planterade vi kanske omedvetet resan vi drömde om. Tillbaka till platsen där havet glittrade, citronerna dignade på träden, jasminen doftade och smaksensationerna lockade. Och nästan plötsligt så var vi där, på riktigt, igen.
“Ah 20 år, det är inget. Kom tillbaka när det är 25, då börjar det på riktigt” sa vår härliga italienska kypare som tog hand om oss.
Vi kände ändå att vi ville fira 20 år som gifta. Så i mörka, kalla november bokade vi delar av resan till platsen vi ville åka på under vår smekmånad, för inspiration och för att rekognisera. När vi gifte oss hade vi inga pengar till smekmånad, och det var inte heller så jätteviktigt för oss då. Vi hade en ettåring att umgås med, ett hus som vi renoverade. Vi gifte oss mest av praktiska skäl och inte så romantiska, men lika kära ändå.
Vi fick ett tips på resmål för väldigt många år sedan och sen har jag haft lite span på det under åren. Att få tillbringa ett par dagar där, i den delen av Italien som vi inte besökt. Vi tågluffade i området kring Medelhavet och blev förälskade i Genova, som ligger precis vid havet. Men vi var sugna på något annat och inte så mycket turister. Vi landade i Milano på kvällen och när vi hittat den lilla bilen som vi skulle hyra så var det gps mot B&B i Pieve Ligure där vi skulle bo två nätter. 130 knyck på motorvägen, lite förvirring kring vägtullar och Jonas bakom ratten. Vi kom fram när det var mörkt och den vänligaste värd kom och mötte oss. Så glad, trevlig och hjälpsam. Hans eget B&B där hans fru lagar frukost och de endast hade fyra rum för uthyrning.
Italienska rivieran är väl mest känd för Portofino och Genova, men den här lilla byn låg mittemellan och det märktes både på mängden turister och priserna. Inte så flörtig med långa stränder, men små härliga, och lite farliga, klipplatser för bad. Bergigt och brant. Längtet efter sol och hav, att få strosa mellan de vackra byggnaderna, de smala gränderna och trapporna. Långsamheten och låta puls och kropp mjukna. Vara i söndagsmood med resten av italienarna som låg vid de små badplatserna. Få vara tidlös. “Är vi här på riktigt”, frågade vi oss själva flera gånger. Nyp mig i armen.
Vi gjorde ett försök att besöka Portofino, eftersom vår värd sa att det knappt var nåt folk såhär års och dessutom lugnt på en måndag. Men vi blev stoppade på vägen dit eftersom parkeringen på Portofino var full, vilket betyder sjukt mycket turister…Längtan efter citron, oliv och apelsinträd, rosa och gula fasader, smala gränder, Aperol-drink och havsbad var ändå tillfredsställt så vi åkte vidare.
“Åh då måste ni åka till Villa La Madonna!” Jag fick den rekommendationen för många år sedan och sedan har jag haft span på det stället. Tokförälskad vid första bilden och la det som en dröm kring hjärtat. Snirkliga smala vägar, temperaturen stiger mot 28 grader och det breder ut sig grönskande kullar, vingårdar, landsbygd och upp längs den smalaste lilla väg så kliver vi ur bilen och det är alldeles tyst. Fågelkvitter, mjuk värme och knastrande grus. Helt annan vy och miljö två timmars bilfärd norrut till Piemonte.
Det finns så mycket att längta till och att välja på några få dagar i Italien är svårt. Man skulle kunna stanna hur länge som helst. Vi hade kunnat tuffa runt mycket mer i vår lilla bil. Men vi längtade efter solvarm hud, kallt rosé, stillhet och tystnad. Inte stad. Inte gå för att upptäcka. Inte så mycket folk. Relationen längtade efter det, våra personliga nervsystem. Att få släppa taget.
Inget saknades. Varenda detalj var noga utvald, allt hade tänkts ut med bekvämlighet och skönhet som referens. Så vackert. Utomhus, inomhus. Detaljer. Färger. Atmosfär för avkoppling.
Förutom för att fira bröllopsdag så var det här en inspirationsresa rakt in i konsten och en rekogniseringsresa. De har den vackraste av yogasalar som väcker de djupaste drömmar. Så nyfiken på vad som kommer fram på dukarna i färgen, i lagren. Kanske grönt som olivträd? Kanske rött som det mörkaste Barolo. Gult som de solgnistrande citronerna?
Relationen starkare, men också som om den ömsat skinn. Lite hudlös. Lite skör att släppa den här bubblan. Han såg mig när jag fladdrade runt, stod stadig och begärde inget. Såg rakt igenom mina lager, men mötte med kärlek. Kärlek som är villkorslös. Ärlig. Rå. Och förväntade sig inget mindre tillbaka. Med honom behöver jag inget mer. Inget.
