Vågar vi blotta våra misslyckanden?
Att kasta sig ut som egenföretagare, i mitt fall konstnär och yogalärare, är att ge helhjärtat och ta risker. Eller att se det som investeringar kanske. Man investerar med sitt engagemang, energi, tid och pengar. Man får alltid tillbaka, men ibland inte omedelbart.
Jag investerade ganska många tusenlappar i helgens utställning. Det är ingen utställning man blir utvald till utan den som vill betala för sin plats får vara med, om det finns plats.
Jag har inte sålt en endaste målning i helgen. Det känns. Det kommer framförallt kännas ekonomiskt. Det är alltid kul när målningar hittar hem, och det gör de alltid förr eller senare. Jag har sålt några notebooks och konstkort och gått rejält ekonomiskt back. Det måste få sörjas, kännas en stund. Där är jag nu. I oro.
Det har varit en fantastisk utställning på många andra sätt. Människor jag träffat, kommentarer jag fått, glittret i ögonen hos dem som tar med sig en kaninnotebook hem, håller upp ett konstkort med blommor och ler. Och det får mitt hjärta att expandera. Det har såtts frön och kanske kommer de tillbaka som större konstkunder. Jag har fått testa kaninerna på tusentals människor, fått oväntat härlig respons på ormvråken, och kanske det finaste av allt, fått se sprakande kärlek på riktigt.
Vågar vi blotta våra misslyckanden? Det finns så mycket skam i det här. Att inte ha sålt en enda målning. Det händer ibland, inte så ofta som tur är, då skulle man ju få ta sig en funderare…
Skammen ligger egentligen i vad jag tror att andra tänker. Och kanske erfarenheter i att man vet att det finns människor som njuter och får näring av att det går dåligt för andra. Men om man tänker att man hela tiden ska lyckas som egenföretagare så blir man väldigt besviken. Det ingår att misslyckas. I livet. Vi är inte så öppna med det. Att vi inte vågar stå för vår sorg, oavsett vad som skapar den känslan. Relationer som går i kras, förlust av människor man älskar, man blir av med jobbet, man får inte jobbet, man kommer inte in på utbildningen, man tvingas hoppa av, man väljer fel med mera, med mera…Jag läser om företag som går i konkurs och det gör ont, för jag vet att när man är egenföretagare så satsar man. Man tror och kör. Och vad fattigt det vore utan modiga människor.
Det här är inget self-pity-inlägg, utan mer en möjlighet att få nyansera egenföretagandet. Mitt flöde på instagram är fullt av företagare som är så framgångsrika, så lyckade och soliga. Och jag behöver dem, de sporrar mig att fortsätta. Att backa tillbaka till visionen och go go go. Det ena utesluter inte det andra. Jag kan ge mig själv några dagar att vara ledsen och besviken, och sen kommer lusten tillbaka. Skulle jag köra på, svälja och ignorera ledsenheten, så kommer värk i kroppen som ett brev på posten. Tydlig kommunikation från kroppen.
Det gör ont, men inte så ont. Mod är en muskel; ett uttryck från många.
Misslyckas man emellanåt, blir man bra på att hantera det.
Våga prova och våga misslyckas. Inte hårdare, rikta om energin, expandera.
XO
Photo: Ian Kim, Unsplash
