En häst får inte plats i ett sovrum. För stor. För levande. För omöjlig. Ändå står den där, mitt bland lakanen, som om ingen brytt sig om att tala om för den att det inte går.
Kan vi leva lite mer så? Med det omöjliga, innan vi bestämmer att det inte går, det otämjda i det mest privata rummet.
Att våga vara delusional. Inte naiv — delusional. Det är inte ett positivt ord, om vi inte vill se det i den spegeln. Tro på det som andra kallar för mycket, för stort, inte för mig, och vägra ta tillbaka det. Alla säger åt dig att vara realistisk. Realistisk är bara ett finare ord för att hålla sig liten. Tills det fastnar i halsen och hur du än sväljer så pressas det bara hårdare
Hon sover med fötterna på kudden. Bakvänt. Som Pippi. Pippi bad aldrig om lov, hon lyfte hästen själv och struntade i att det inte gick. Hon hade ingen som visade vägen. Hon var vägen.
Jag har glidit ifrån mina tre starkaste mentorer i år. Bara som tystnad, bleknar som en urtvättad, älskad t.shirt. En dag resonerade de bara inte längre, jag kunde inte relatera. Som när ett förhållande tar slut, en känsla av förlust. En ensamhet till, i ett år som började med den största ensamhet jag upplevt, att förlora någon man älskar så mycket så det går inte att förklara.
When the student is ready, the teacher appears. Men det är sant baklänges också: när eleven är redo faller läraren bort, för det finns lager som du måste dyka in i på egen hand. När man måste våga rida ut själv.
Behåll hästen i sovrummet. Låt det omöjliga ta plats i den intimaste av världar. Den dröm du knappt vågar viska högt? Det är precis den du ska sätta dig upp på.
“Ride your dreams” originalmålning 60×60, visas just nu hos Galleri Lorentzon, Stockholm
