Jag minns känslan av att känna mig oinspirerad i min kropp. Den hade gjort så mycket för mig. Burit två små barn, dansat och utforskat träning så länge. Men den var liksom uttråkad. Alltid älskat att jobba hårt. Den längtade efter ett lager till, nåt mer. Den behövde vila. Min kropp hade kämpat så länge och var så stark, men längtade efter återhämtning Och den fick inte det, den krävde det till slut. Genom smärta och konstant värk. En värk i leder och skelett som varken gick att vila bort eller medicinera bort. Snyggt på ytan, men inuti skrek min kropp. Totalt utbränd, fysiskt och mentalt.
Den behövde en reset.
När det gick så långt att vi diskuterade steloperation för att dämpa smärta, som skulle innebära att jag absolut inte skulle kunna fortsätta med det jag älskade, all form av rörelse och framför allt yoga så kände jag att det måste finnas ett annat sätt.
Så jag släppte taget fullkomligt. Slutade med allt som jag tidigare hållit på med i form av styrka och konditionsträning. För att hjälpa mitt nervsystem att programmera om. Jag var tvungen att låta mina stora, starka muskler vila för att kunna bygga upp de små, stabiliserande, smarta musklerna. Fördjupade mig i återhämtande praktiker för nervsystem och leder. Rörelse istället för träning. Och det gav en helt ny nöjdhet i min kropp. Som att mata en hungrig bebis.
Återhämtande restorative yoga, yinyoga, daglig Yoga Nidra, som under år kunde byggas på med pilates, yogalates och mer belastande yoga. Så långsamt, så korta stunder. Men sakta började värken försvinna. Att vakna utan smärta.
Det har tagit fem år.
Jag har investerat fem år i återhämtning. Fortfarande kan jag falla ner i träningsbeteende som direkt triggar igång gamla mönster i kroppen, tex att springa, men nu kommer jag lätt ur dem. Det finns andra kopplingar att koppla på liksom. En del saker har jag fått sluta med, och det är helt ok.
Jag vet hur det är att gå med smärta i kroppen. Som ett ständigt tjöt. Jag vet hur det är att behöva börja om och lära känna sin kropp igen, som förmodligen inte varken ser ut eller känns som den gjorde innan. Fascination över hur kroppar förändras med ålder, hormoner.
Vi är snabba på att söka oss till quickfix. Naprapat, massör mm istället för att göra jobbet. Att våga vila. Att släppa taget. Investera tid i att lära sig tekniker som du alltid har tillgång till.
Jag älskar att dela de här praktikerna, för jag vet att de gör så stor skillnad. Även om det bara är en timme i veckan. Det skärper finkänslighet och intuitionen att veta exakt vad du behöver. Du behöver inte fråga om du längtar efter att vila eller om du är “lat”. Den som ställer sig själv den frågan är sällan den som har svårt att prioritera träning.
Det är inte lätt att prioritera återhämtning och vila, praktiker som är ovana för nervsystemet. Det finns en rastlöshet, kanske en känsla av att annan praktik, träning, är viktigare. Vi känner oss ofta inte “duktiga” för att vi har varit på en träning för återhämtning, och får säkert inte heller höra det. Även om vi borde.
Våra trötta, överstimulerade kroppar kräver lite mer för att kunna ta emot de här praktikerna. Det behöver inramning, åtminstone värme och mjuk belysning. Våren sista yogakurs är ett guldkorn, en pärla som fått slipats och formats under tid, och kommer ges i den busigaste av månader. Kanske då vi behöver återhämtning som mest, för att sedan kunna suga upp näringen av den ljuvliga sommaren som kommer.
Vill du ta del av de här praktikerna, läs mer här. Jag ger en endaste fysisk kurs i detta den här våren. Vill du dyka djupare hemma hos dig själv så finns den kurs jag själv skulle behövt här.
Stark nog att våga prova Reformer Pilates på Local Soul i Nacka. Skonsam, intelligent styrka och inte så lite skakig i benen efter 30 min.
