Man vet aldrig när den där sista delade koppen kaffe kommer. Sista gången man sitter vid köksbordet, som man suttit vid så många gånger och blivit lyssnad på och lyssnat. Historier, platser, människor. Löst korsord, tidningsurklipp.
Så vardagligt. Så ofta det gick. Så tomt det blir en dag.
Vi tror att vi får en gång till. Tänker aldrig att nu kanske det var den sista.
Den sista koppen hade blått mönster och jag tappade den i golvet. Den gick sönder. Också en sista kopp att minnas.
Våren är full av ritualer som var påminner. De hembakade semlorna. En bukett tulpaner. Alla hjärtans-kortet. Grattishälsningen på Maria-dagen. “Det är Maria idag” Jag kom aldrig ihåg, men det gjorde hon. Och jag frågade alltid “heter du det också”. Varje år, för jag kom aldrig ihåg.
Vi tror att vi har all tid i världen. Och det är ju så väldigt mänskligt av oss.

