“You just know when you know that you know” En liten paus, innan svar på en fråga. Och du vet om ditt ja är intuitivt eller inte. Den där finkänsligheten som är så lätt att tappa bort. Vi blir inte undervisade att lyssna till vår intuition, snarare tvärtom. Vi glömmer bort att använda den, och det blir svårare. Det finns en luddighet över ordet intuition. Kanske för att det är svårt att beskriva. Men du vet när du vet att du vet.
Jag kan uppleva att det kräver avslappning, ett tillstånd av att släppa taget och ta emot. Svårt när det är tider att passa, åtaganden att fixa, ansvar att hålla och kaninpuls genom vardagen.
Mitt målande behöver få vara intuitivt. Oftast landar det i en form av braindumping, ett fritt målande eller skissande. Krumelurer och former, eller nåt som poppar upp längst fram i tankarna. Låta färger flöda och med mörker och ljus skapa konturer och skuggor som hjärnan omvandlar till nåt konkret att plocka fram. När jag sa upp mig från mitt lärarjobb hade jag ett par år när målnigarna kom till på det sättet. En form av att tömma hjärnan och kroppen. Det fanns så mycket som behövde få spelrum och komma ut. Som en kaskadspya. Hästar, blommor, kaniner, kvinnor. De hade så mycket att förmedla och så bråttom att rusa ut genom färgen. Och jag lät dem flöda igenom.
De här målningarna, och många fler, fanns där direkt under ytan. Som att dra handen genom vatten och se vad som landar i handflatan. Jag älskar de här målningarna. De har så mycket att säga. Så angelägna om att få ge uttryck och ta plats. Men att måla på det här sättet gjorde mig ganska trött, en mental trötthet. Svår att beskriva, men som att sitta vid ett stort middagsbord och försöka delta i flera konversationer samtidigt. Jag behövde begränsa och ge min hjärna utrymme.
Har du testat att ge din hjärna en uppgift och se hur den försöker lösa problemet? Det kan vara ett tydligt problem eller ett större långsiktigt. Sova på saken, och så småningom upptäcker du att du har lösningen?
Jag ville och behövde gräva djupare. Se vad som fanns på djupet, vaska guldet. Många frågeställningar och ifrågasättande surrade i mitt huvud och många känslor att hantera i de där ärren som man får genom livet. Jag behövde komma åt dem. Det intima. Där orden inte riktigt går att säga. Genom kroppen med hjälp av yoga, breathwork och rörelse för att komma åt färger, motiv och låta det grumliga flyta upp.
Ett enklare sätt att utrycka det är att säga att jag ramade in måleriet i ett tema. Ett ord. Ett uttryck. Poesi. Musik. Och därifrån kommer målningarna. Foton från album, minnen. Bilder som ibland behöver en referens att hålla sig i. Men där komponeringen är intuitiv. Färgerna är intuitiva. Blandandet och lagren där de växer. Motiv som kommer rakt igenom, utan ifrågasättande. En konversation i taget.
Det kickar mitt måleri och väcker min nyfikenhet. Inte att skapa något som är så likt som möjligt. Något som “är” något. Något som redan finns på bild. Inte heller något som AI kan plocka fram. Jag vill så gärna vara med, se vilka målningar som finns i min kropp. Det är det mina original bär på. Ett original som det bara finns ett av. En exklusivitet och en extas.
Slipa din intuition. Genom att göra mindre.
XO