Det har varit ett av min ord i intentionen för 2021. Att få tillgång till äktheten, min innersta kärna, min egen röst och att endast bjuda in det som känns äkta i mitt liv, personer, händelser, mat. Det har inte varit ett medvetet jobb, inget att leta efter eller jobba för. Det har handlat om att släppa taget, släppa kontroll, bjuda in och ta emot. Lyssna till det intuitiva. Öppna upp för mörker, rädslor och det som jag inte gillar hos mig själv.

Och kanske har jag blottat och delat för mycket, blivit både privat och personlig i mina möten, i min konst och mitt undervisande. Men det finns ingen annan väg och det finns inget annat sätt. Jag kan inte retuschera och censurera samtidigt som jag försöker bubbla upp til ytan.

Tillåta de målningarna som vill upp på duken växa fram, tillåta det sätt som är mitt att hantera färg och ljus. Utan att låta den lille inre tjattermostern fråga ”vad vill de ha på väggarna” ”kommer det här sälja” ”är det här för likt någon annans målning”. Konst kan inte knösas in i en form, inte för mig i alla fall…Känna att det är en smula obekvämt när betraktare möter bröst och nakna kroppar jag målat, inte försvara eller förklara. Det bara är. Låta uttrycken vara olika, ibland detaljerat och ibland abstrakt. Ibland akvarell och ibland akryl. Befinna mig i sammanhang som direkt känns fel, söka mig till det som känns rätt och äkta.

Möta deltagare på yogamattan, dela redskap för att öppna hjärtat, bjuda in lek och bus, mindre allvar. Tänja gränser och känna lite mer, inte stänga av. Tillåta det jobbiga. Yoga är verkligen inte light and bright.

Jag har tappat så många människor det här året. Inte så att de dött och jag sörjer dem inte. De har glidit ur mitt liv eller så har jag kapat, för att jag missbedömt dem, haft för stor tillit kanske, blivit besviken. För att jag så gärna velat lägga mitt hjärta i deras händer och be om hjälp, för att jag tror så gott om de flesta. Jag har sprungit på så många nitar, yrkesmässigt och privat. Tappat fotfästet och hittat tillbaka, tappa det igen…och i det tappa självkänsla, tillit. Och då backa, tillbaka till min kärna, där det känns äkta. Backat hem till människor som är mina klippor. Det gungar lite under fötterna liksom. Det får göra det. Tillåter mig också att vara trött, det har varit ett utmanande år.