Den kreativa pausen. Den kreativa processen. Starten att grunda duken med färg. Jag får ju kramp och prestationsångest av vita dukar, så jag fyller alltid med färg. Har nästan aldrig med färdigt resultat att göra. De olika lagren och hanteringen av färgen, med pensel, spackel, fingrar, sprayflaska. Väntan, titta och känna. Ibland finns nåt som jag formar fram, ibland upptäcker jag nåt att forma fram.

Lager på lager. Från mörkt till ljust, från skugga och kontrast. Komplementfärger, nyanser. Det kanske inte är den färg man tänker på som jag använder mest, men jag använder faktiskt mest vitt. Den tar alltid slut först. Kärlek och tillit i att låta processen ha sin gång. Målar över. Väntar, känner nytt. Det finns en rytm. Det finns ett sökande. Det finns en disciplin i att komma tillbaka, to show up, även om jag inte vet vart jag ska eller vad jag ska göra. Men jag är i målande varje dag när jag har en målning på gång. Det finns ett löfte på det. Jag har lovat mig själv det, för jag vill se vad som händer.

När målningen känns klar. Låta den vila. Känna lite till. Se den ofta, gå förbi den. Placera den strategiskt. Då brukar den tala om ifall den är klar. Jag har skickat ut målningar som inte är klara. Shit, jag klarar nästan inte av att titta på dem, eller tänka på dem om jag vet att de hänger nånstans och det gick för fort.

Att tillåta pausen efter att målningen är klar. Fira den. Vila, göra nåt annat. Låta processen landa, jag har underskattat pausen. Tänkt att det är bäst att ge sig på nästa när kreativiteten flödar…det blir skit varje gång. Jag forcerar nåt som inte finns. Det måste bli en paus, ibland en eftermiddag, ibland ett par dagar. Hämta inspiration och lust.

Så här funkar mina kreativa processer i alla fall. Själva skapandeprocessen.

Skärmavbild 2021 08 23 kl. 16.16.33