En skitvecka som ska leda till en mysig helg med sommarens sista födelsedagsfirande.Utdraget och härligt att fylla 40. En sommar som inte är slut på långa vägar, som har varit en känslomässig karusell och bjudit på många härliga utflykter.

Och det kommer ofta ifatt mig, för jag åker så gärna med i farten. Glömmer att kliva av och få fast mark under fötterna. Och ihop med den svenska ”man vet aldrig när sommaren tar slut, när solen försvinner” så passar vi ju på!

Jag passar mig lite för att skriva om ångest och så, för det är så individuellt, och privat. Men jag har haft ångest och panikångest sen jag var 6 år ungefär, i olika vågor. Hanterat det mindre bra, dåligt och hyfsat. Jag vet vad som triggar panikångesten, ångesten är svårare. Lurig och invävd i ilska och ledsenhet. Så många lager.

Skogsbad var ju tanken…. Skogsbad låter så ljuvt på nåt sätt och för mig är det inte det, mer som en skogstvätt. Skogen är ofta pysventilen, man önskar ju ofta att klokheten infann sig och man var lite förebyggande…. Egentligen är pysventilen i bilen på vägen ut, att sjunga riktigt högt eller skrika. Ingen hör dig i bilen på 34:an, eller vart du nu åker. Skrika så länge att luften lämnar magen.

Det finns kanske ett recept på skogsbad, eller manual. Det finns kurser att gå. Men jag tror att med mod och nyfikenhet kan man göra sin egen. Det här är min.

Hitta en skogsväg, grusväg där det känns ok att stanna bilen. Bästa stunden, stänga av motorn och kliva ur. Hur öronen tar emot tystnaden. Bara kliva rakt in i en skog som känns trygg, helst utan stig, eller ialla fall gå bredvid stigen. Först brukar stegen ha bråttom, irra, kliva på, alltid lite rädd att kliva på en orm eller få en pinne i foten och låta det vara så tills kroppen saktar ner stegen av sig själv. Brukar komma djupare andetag, suckar, och fler skogsljud hörs mellan kliven. Strosa tills man hittar en sten, stubbe, glänta, en plats som känns skön att sitta ner på. Kanske nåt att luta sig mot. Ta av sig skorna och trycka ner fötterna, suga upp näring liksom, jorda, grunda. Mjuka ögon eller blunda om det känns bekvämt. Är du väldigt heady så gå nära, titta nära på bark, mossa, stamnyanser, trädkronor. Ta mjukt och försiktigt på det som finns i närheten, sten, ris, trä, mossa. Känna texturer. Dofta. Kanske nåt att stoppa i munnen, blåbär, barr. Väck sinnena. Mjuk hörsel, släppa in ljud, långtifrån och nära ljud. Ligga ner kanske, stanna tills det känns skönt, eller lite längre. Tills du känner att kroppen blir tyngre, släpper taget, släpper puls och spänning.

Göra det på ditt sätt. Vill du ha med dig fikakorg, så ha det, det kan vara ett gött avslut. Tänker att det inte finns några rätt och fel. Nyckeln är tid och att frigöra intrycken. Släpp mobilen, läs inget, prata inte med nån. ( Jag har iofs med mig hunden…) Ha ingen agenda, gör det inte till nåt uppdrag, att plocka svamp eller leta blåbär. Ta bort ”att göra” och bjud in att ta emot. Du vet…det maskulina och det feminina…Är det nytt är det ovant, obekvämt. Känns det svårt att känna att man är klar, så sätt en timer. Precis som med meditation. Sätt intentionen att du gör det för att se vad som händer, vilka tankar som kommer, vilka insikter, intryck och hur det påverkar dig. Inte mer än så. Ta emot den kommunikation och information som du upplever.

Shinrin Yoku – det japanska uttrycket för att bada i skogen, att läka av naturen, låta blodtrycket sjunka, stärka immunförsvaret och tvätta ur stress. Kravlöst. Tillit.

Det här är mitt sätt, jag guidar gärna. Men gör det till ditt.