Min yogalärare Johanna lyfte förhållandet till VILA häromdagen. Och först tänkte jag att det har jag ju inga problem med, jag har bytt rusningen i ekorrhjulet och kan styra min tid själv. Jag tar mig tid att vila. Men vid närmare eftertanke så studerade jag mitt förhållande till ordet VILA och det är inte lätt. YogaNidra är en väg till vila, en aktiv vila, en guidad meditation, och jag gillar den för att den ger mig en känsla av att få kvalité på min vila. Jag har tilliten att den gör nytta, och det behöver väl inte vara svårare än så.

Men jag har inte förändrat så mycket mer vad gäller mitt förhållningssätt till vila. Det finns fortfarande en tanke, ett mönster hos mig att jag egentligen inte borde, att jag inte förtjänar, hur ska du komma nån vart, hur ska du lyckas, hur ska du bli bättre …Och den gjorde mig lite sorgsen. Och i nästa tanke vet jag ju att den tanken gör mig trött, trött i meningen att jag kör slut på energin och sen måste vila ifatt, och sen åker jag i den snurren. Det finns en känsla hos mig sen mina depressioner att vila är ett tecken på att jag inte är frisk. Då när min kropp inte orkade annat och bara ville sova, och hur mycket jag än sov så var jag lika trött. Jag är alltså lite rädd för behovet att behöva vila. Samtidigt som jag behöver ta hand om mig själv och min kropp.

Tröttheten, urlakningen på energi visar sig ofta som migrän, hormonknas, ont i magen och en orolig känsla i kroppen. Jag blir lättare nervös. Cocktailen av detta gör att min självkänsla sjunker till botten och min inre kritiker blir extremt högljudd och elak. Jag jämför mig, både i mitt konstnärsskap och företagande, och i min kropp. Den välbekanta känslan när det blir ogreppbart och jag riktar frustrationen, ångesten, mot min kropp. Mönstret som startade nån gång i nedre tonåren. Att känna sig fel, för stor, för fel här och där, borde se ut så, borde känna mig så här, kläderna sitter åt etc.etc…Och även om jag vet att det är en känsla så är ångesten i detta så överväldigande. Jag vet ju och har redskapen för att låta det flöda igenom mig, att det passerar, det är en känsla, ett tillstånd just nu, inte för livet. Men just då när ångestattacken kommer är det svårt att stanna och inte fly.

Jag hanterar det bättre nu. Jag kan vara i det och se det uppifrån, utifrån, jag har byggt upp tilliten till mig själv. Bland annat genom att lära känna min hormoncykel och kunna anpassa mig efter den, men ibland faller man, och då är det så. Just nu är jag på väg in i min inre vår, allt blir ju lite lättare då, men precis som vädret och naturen kan det bli ett bakslag, en liten dipp innan våren riktigt får fäste. Har du tänkt så, att du som kvinna passerar ett årstidshjul varje månad? Där vintern är din menstruation, då kroppen återhämtar och behöver samla energi, och att du i din ägglossning är i din inre sommar i den höga energin. Får bli ett senare inlägg…

20210309 134445