Det är ungefär samma fråga som ”när är man en riktig yogi”. Är man konstnär för att man gillar att måla eller uttrycka sig på något annat kreativt sätt. Jag tänker JA.

Men det finns så mycket tyckande, urgamla premisser, strukturer och traditioner. Förståsigpåare som skapat stängda rum för vad som ska få kallas konst. Att man måste varit med i en jurybedömd utställning för att kunna titulera sig som konstnär.

Så mycket press och prestige som skapas i ett form för kreativitet. det går inte ihop. Skapande behöver förutsättningslös kreativitet, att göra bara för att göra, för att det känns gött i själen, att det inneboende kan få komma ut. Varför motiv blir som de blir utan förklaring.

Efter lång paus i målandet, pluggande på högskola, husrenovering, första och andra barnet så körde jag fast fullständigt och brände ut mig första gången. Då hamnar man i primärvården och sen hamnar man hos psykolog. En väldigt vänlig man som gav mycket rätsida på saker och ting och frågade vad jag tyckte om att göra som liten. Och det var ju måleriet. ”Jag tror att du ska ta upp det igen” sa han. Mmm…det gjorde jag och vilken jäkla lyx det kändes som. Befrielse att få gå loss på färger, feta akrylfärger och stora dukar. Inte skol-små papper och tunn vattenfärg. Motiv som bara får växa fram, måla utan minsta tanke på vad som ska bli. Läka.

Första gången som jag sålde tavlor var på en samlingsutställning i Virserums konsthall. Hundratals konstnärer i olika uttryck. Och en helt främmande person köpte alla mina tavlor. Luskade ut att han bodde i Kolmården. Undrar var han hängt dem. Den dåliga självkänslan trodde att han köpt dem för att han vill vara snäll. Väl bearbetad och ömt kärleksfullt uppbygd självkänsla förstår att han köpte dem för att han fastnade för dem och ansåg att det var ett hyggligt pris. Han såg något i dem som han tyckte om. De här tre hänger nånstans i Kolmården.

DSC04237
DSC04238
DSC04239