Som om tiden slungades tillbaka till april. Den känslan av maktlöshet och uppgivenhet en stund. Bryta ihop och bryta ihop, tillåta frustration och tårar. Liksom se avbokningar och det företag jag försöker bygga upp rinna som sand mellan fingrarna. Ogreppbart. Växer som ett vrål inuti. Hotet som tar över, som är osynligt och smyger sig in under tröskeln. Skräcken och rädslan, växande oro. Och vara i det ett tag, ett par dagar.

Som att backa, backa och ta sats. Sätta sig ner och ” jaha, vad gör vi nu då”? Jag vet att yoga, rörelse och hälsa behövs mer än någonsin, kommer behövas ännu mer när det här är över. Trasiga själar, ihåliga bröst.

Själen behöver näring. Kroppen behöver rörelse. Hjärnan behöver stimulans. Hjärtat behöver möte.

Gropen blir inte lika djup den här gången, går snabbare att komma igen. Jag har redskap och samhället har verktyg. Det går snabbt att ställa om till Zoom, jag har gjort det förut och är inte rädd för att filma. Ljuvliga själar som möter upp, hejar på och jag vågar. Vågar blotta och vågar bjuda in.

Det blir som det blir. Det kommer bli bra. Det kommer inte bli som förut, men det kommer bli bra.

Jag älskar att undervisa och kommer bidra med det jag kan och det jag är bra på. Det finns såklart företag som har det värre, som måste säga upp anställda, släpper taget och går i konkurs. Jag får ytterligare månader utan lön, men vi har tak över huvudet och mat på bordet, och mina nära är friska.

Tack för att du läser och tack för att du möter mig på yogamattan.