Jag tror inte att jag är ensam om det, men jag upplever att man inte pratar om det så öppet. Den där känslan av att vakna i blues utan att inte riktigt förstå varför. Ofta med någon typ av huvudvärk, ovilja att kliva in i dagen, morgonen känns tung även att fåglarna kvittrar och det är ledig söndag. Ofta har jag gjort upp planer dagen innan, ser fram emot att vakna tidigt och göra saker som jag längtat efter, utnyttja ledigheten och lugnet som infinner sig på helgen innan barnen vaknar – eller snarare bör väckas…Hej tonåringar.

Och så blir det en lång frukost framför Tv:n och så blir man kvar där, för man orkar inte ta tag i dagen. Duschen och förmiddagsfika, små steg…Gråt i känslan och värk i kroppen behöver värmen av dusch, lugnet i kaffekoppen. Lättar lite och framåt 13.30 finns orken att ta en promenad och få igång kroppen, rehabba axeln.

Lugn och vänlighet. Önskvärt att få vara tyst, helst ifred. Skör. Och ja…detta infaller 90% av ägglossningsperioderna. Pms kan vara överjävligt, men period runt ägglossning brukar vara en riktig dipp. Tolkar allt fel, tål ingen hårdhet på nåt sätt, inga konflikter. Kan absolut inte hantera sociala medier, som svämmar över av tränande, yogande, skålande, mysande människor och man tar ALLT personligt.

Kroppen som vill vila och återhämta och hjärnan som vill träna och har en kropp i minnet som inte finns längre, som behöver mjuk omstart och som inte ens kan överblicka när det skulle kunna vara läge. Konstanta värken som bara är. ”hur länge har du haft ont”…ehh…jag vet inte längre hur det känns att inte ha ont.

Kanske beror det på högkänslighet, att hela tiden ha kontakt med sin kropp och märka varje skiftning i hormoner och substanser, eller så är vi bara olika och man har mer otur om man är påverkad av sin menstruationsscykel. Otur i lotteriet. Men jag funderar ibland på hur det hela startar och vad vi gör med våra kroppar, från att stoppa i oss p-piller från kanske 13-14-års ålder, då vi knappt känner vår egen kropp och dess cykler. Börjar laborera. Får kroppschock när dessa tas bort abrupt för att kunna bli gravida, ytterligare en hormonkarusell man inte upplevt, för att inte tala om karusellen efter förlossning…Och knappt hinner kroppen läka och landa förrän vi proppar i nåt nytt, nya piller, spiral, plåster, ringar…och återigen kastar in artificiella grejer i kroppen.

Jag vet ju när de här perioderna kommer och jag VET att de går över och sen känner man sig som vanligt. Det är ok. Jag har lärt mig att det är ok. En annan dag är energin på topp. Jag är med min kropp och inte mot. Lyssnar man så får man svaren. Energimässigt kanske jag klarar mig utan kanelbulle, men närvaron i att bara låta händerna götta ner i degen och frossa i doften och smaken behövde jag mentalt och känslomässigt. Och dessutom lockar man ut tonårsbarnen från sina grottor.

<3